Det norska språket

 

Orsakerna till att Norge har två skriftspråk kan vi finna långt tillbaka i historien. Norge var det första landet i Norden som utvecklade ett eget, nationellt skriftspråk. Det skedde redan i slutet av 1000-talet, mer än hundra år tidigare än i Danmark och Sverige. Men efter digerdödens härjningar på 1300-talet råkade skrivkonsten i förfall. De allra flesta av dem som kunde skriva, främst präster och munkar, föll offer för pesten och kunde inte föra traditionen vidare. Vid samma tid förlorade Norge sin politiska självständighet. Från slutet av 1300-talet kom landet att styras av Danmark, och därifrån spreds de danska skriftspråksvanorna som snart blev helt domi-nerande. Vid mitten av 1500-talet hade det gamla norska skriftspråket helt upphört att existera. Efter Napoleonkrigen kom Norge 1814 i union med Sverige. Skriftspråket ändrades för den skull inte, det fortsatte att vara danskt. Men med tiden växte sig kravet allt starkare på ett eget skriftspråk som vilade på norsk språkgrund. Talspråket hade ju under seklernas lopp fortsatt att vara norskt och opåverkat av de främmande språkmönstren.

 

Det fanns olika uppfattningar om hur man skulle gå till väga för, att skapa en norsk skrift. Somliga ville helt och hållet ta avstånd från den danska skriftnormen och bygga upp ett eget skriftspråk från grunden med utgångspunkt i de norska dialekterna. Andra var mindre radikala: de menade att det var bättre att utgå från den skrifttradition som fanns och steg för steg ändra skriften i riktning mot norska.

 

Den främste förkämpen bland radikalerna var Ivar Aasen, en självlärd bondson från Västlandet. På 1840-talet reste han omkring i landet och studerade dialekterna. Det material han samlade in om språket i bygderna använde han för att författa en grammatik- och en ordbok. Han fastställde en skriftspråksnorm byggd på de norska folkmålen, och därmed hade han lagt grunden till det nynorska skriftspråket (före 1929 kallat landsmål). 1885 erkändes nynorskan som jämställd med den gällande (danska) skriftformen, och 1892 blev det tillåtet att använda nynorskan som undervisningsspråk i skolan.

 

De som ville gå långsammare fram utgick i stället från det man kallade för »det dannede dagligtale», »det bildade vardagstalspråket», dvs det språk som talades av borgarklassen i Kristiania (Oslo). Under slutet av 1800-talet genomförde man en del mindre ändringar i den riktningen i det officiella skriftspråket. 1907 kom en genomgripande reform, och resultatet blev den skrift som vi i dag kallar bokmål (före 1929: riksmål).

 

Redan från början insåg man problemen med att ha två officiella och jämställda skriftspråk i landet. Men hela tiden har det funnits stora motsättningar mellan de olika språklägren, och på båda håll har motståndet varit starkt mot förändringar. Man har ändå kunnat genomföra en rad viktiga reformer, som gått ut på att närma de två språken till varandra. I nynorskan har en del mycket speciella dialektformer tagits bort, och i bokmålet har flera av de typiskt danska stavningarna rensats ut. Dessutom har en hel del nynorska språkdrag, framför allt i ordböjningen, införts i bokmålet som alternativa former.

 

 


Bokmålet och nynorskan i dag

 

Allt sedan dess har en skarp språkstrid ägt rum i Norge. Striden har gällt vilket språk som skall föredras i officiella sammanhang. Denna fråga har inte kunnat avgöras varför man i Norge har två officiella språk: bokmål och nynorska. Alla lagar och förordningar t.ex. måste skrivas på båda språken. Kommunerna får själva avgöra vilket språk som skall vara undervisningsspråk i skolorna. I högre skolformer är undervisning även i det andra språket obligatorisk. Utvecklingen har emellertid lett till att det blivit bokmålet som har tagit överhanden så gott som överallt. Antalet skolbarn som har nynorska som huvudspråk har nu sjunkit till 17,9 % i hela Norge. Siffran är bara 3 % i städerna, på landsbygden 27 %. Därför kan man kanske påstå att språkstriden är avgjord till bokmålets fördel.

Tillbaka