Dialektområden

 

Det går aldrig att dra några exakta gränser på kartan mellan en dialekt och en annan. Ofta har en dialekt ett centrum och mellan sådana dialektcentra finns det övergångsområden. Vanligtvis brukar man gruppera de svenska dialekterna i följande större dialektområden:

 

1.        Sydsvenska mål: språket i Skåne, Blekinge, södra Småland och södra Halland.

 

2.        Götamål: språket i Västergötland, sydvästra Östergötland, norra Småland, norra Halland samt Dalsland. Gränsområden i Bohuslän och Värmland.

 

3.        Sveamål: kärnområde i Uppland, Västmanland, södra Dalarna, Gästrikland och norra Sörmland. Gränsområde mot götamål i Närke, östra Värmland, södra Sörmland, norra och östra Östergötland, nordöstra Småland och Öland. Gränsområde mot norrländska mål i Hälsingland. Dialekten i norra Dalarna räknas till sveamålen men är avvikande genom sin ålderdomlighet.

 

4.        Gotländska mål: Gotland

 

5.        Norrländska mål: språket i östra Norrland från norra Hälsingland till Kalixområdet i Norrbotten. Språket i jämtland är ett övergångsområde mot norska mål, medan dialekterna i Härjedalen och nordligaste Dalarna kan räknas som övervägande norska.

 

6.        Östsvenska mål: språket i Österbottens kustland, på Åland och längs Finska viken.

 

 

Sydsvenska mål

Typiska kännetecken:

q       bakre, skorrande r

q       r smälter inte samman med följande d, 1, n, s och t till s k supradentaler i ord som hård och fors.

q       p, t, och k blir som i danskan b, d och g i vissa ställningar: "eda en bid".

q       diftonger är vanliga.

 

 

Götamål

Typiska kännetecken:

q       Kort i och y öppnas till e och ö: sneckarn, kössa.

q       Vokaler förkortas ibland: hövlebänken, och konsonanter förlängs i samband med detta: uttalet blir vvlebänken.

q       Långt y blir ofta u: sul'n (sylen)

q       En öppen vokal någonstans mellan ö och u är vanlig: lôda (låda), kôrta (korta), nôka (någon).

q       Gott om bindevokaler i sammansatta ord: lästakneppet, sågespån.

q       Kort u blir o framför k, g och ng: hoggekubben, socka (sucka), ong (ung).

q       Pluraländelser som avviker från riksspråkets: tösera, kjortla.

q       Bestämd form av ursprungligen feminina substantiv slutar ofta på -a: skolôda = skolådan.

q       Adjektiv får ofta ändelsen -er (ursprungligen en maskulinändelse): varrer = värre, nu ä du allt dummer = nu är du allt dum.

 

 

Sveamål

Typiska kännetecken:

q       Tjockt l-ljud är vanligt.

q       T faller ofta bort i ändelser: vurri = varit.

q       E faller ofta bort i obetonad stavelse: bonn = bonden.

q       Vissa substantiv som i riksspråket slutar på -e slutar i sveamålen på -a: bulla, droppa, spada, stega.

q       Utefter östkusten och delvis i Dalarna kan man ha svårt att avgöra om ett ord börjar på h eller på vokal. I båda fallen låter det som ett mellanting.

 

 

Gotländska mål

Typiska kännetecken:

q       Många diftonger

q       Gammalt långt a är ofta bevarat, där det i andra dialekter har övergått till å (bat = båt), lika så kort a framför vissa konsonanter: (lang).

q       G, k och sk har inte förmjukats före mjuk vokal och d uttalas fortfarande före j i ord som djaup (djup).

 

 

Norrländska mål

Typiska kännetecken:

q       Ändelsen försvinner i presens av starka verb: ät = äter, sêtt = sitter

q       Adjektiv sätts ofta samman med efterföljande substantiv: gammlåta = gamla låtar.

q       Substantiv står ofta i bestämd form i ställningar där det inte är brukligt i riksspråket: Ät snusen, Lundmarks barna.

q       G, k och sk förmjukas: myttje, slaji (slagit), fische (fiskar).

q       I sammansatta ord ligger tonvikten ofta på sista ledet: föreningshúse.

q       Predikatsfyllnaden böjs inte: dem ä inte dum = de är inte dumma.

q       Negationsprefixet o- kan kopplas till långt fler ord än i riksspråket. I en dikt skriver Birger Norman om oföre i farsta och ena hängselströppen oi.

 

Östsvenska mål

Typiska kännetecken:

q       Konsonanterna g, k och sk förmjukas inte till j-, tje- och sje-ljud framför mjuk vokal. Skithuse uttalas som det stavas.

q       De i riksspråket stumma konsonanterna framför i uttalas: djur, ljud, gjorde, hjärna.

q       Konsonantförbindelserna rd, rl, rn, rs och rt flyter inte ihop till supradentaler.

q       Särskilt i pronomen och adverb uttalas d som t: tetär (de där), tu (du).

q       Bara akut accent.

q       Flera språkdrag överensstämmer med sveamålen, t ex bortfall av t och e i ändelser: skithuse, lappn.

Tillbaka