Dialektområden
Det går aldrig att dra
några exakta gränser på kartan mellan en dialekt och en
annan. Ofta har en dialekt ett centrum och mellan sådana dialektcentra
finns det övergångsområden. Vanligtvis brukar man gruppera
de svenska dialekterna i följande större
dialektområden:
1.
Sydsvenska mål:
språket i
Skåne, Blekinge, södra Småland och södra
Halland.
2.
Götamål:
språket i
Västergötland, sydvästra Östergötland, norra
Småland, norra Halland samt Dalsland. Gränsområden i
Bohuslän och Värmland.
3.
Sveamål:
kärnområde
i Uppland, Västmanland, södra Dalarna, Gästrikland och norra
Sörmland. Gränsområde mot götamål i Närke,
östra Värmland, södra Sörmland, norra och östra
Östergötland, nordöstra Småland och Öland.
Gränsområde mot norrländska mål i Hälsingland.
Dialekten i norra Dalarna räknas till sveamålen men är avvikande
genom sin ålderdomlighet.
4.
Gotländska mål:
Gotland
5.
Norrländska mål:
språket i östra
Norrland från norra Hälsingland till Kalixområdet i Norrbotten.
Språket i jämtland är ett övergångsområde
mot norska mål, medan dialekterna i Härjedalen och nordligaste
Dalarna kan räknas som övervägande norska.
6.
Östsvenska mål:
språket i
Österbottens kustland, på Åland och längs Finska
viken.
Sydsvenska mål
Typiska
kännetecken:
q
bakre,
skorrande r
q
r smälter inte samman med följande
d, 1, n, s och t till s k supradentaler
i ord som hård och fors.
q
p,
t, och
k blir som i danskan b, d och g i vissa
ställningar: "eda en
bid".
q
diftonger
är vanliga.
Götamål
Typiska
kännetecken:
q
Kort
i och y öppnas till e och
ö: sneckarn,
kössa.
q
Vokaler
förkortas ibland: hövlebänken, och konsonanter
förlängs i samband med detta: uttalet blir
hövvlebänken.
q
Långt
y blir ofta u: sul'n (sylen)
q
En öppen
vokal någonstans mellan ö och u är vanlig:
lôda (låda), kôrta (korta), nôka
(någon).
q
Gott om
bindevokaler i sammansatta ord: lästakneppet,
sågespån.
q
Kort
u blir o framför k,
g och ng:
hoggekubben, socka (sucka), ong
(ung).
q
Pluraländelser
som avviker från riksspråkets: tösera,
kjortla.
q
Bestämd
form av ursprungligen feminina substantiv slutar ofta på
-a: skolôda =
skolådan.
q
Adjektiv
får ofta ändelsen -er (ursprungligen en
maskulinändelse): varrer = värre, nu ä du allt
dummer = nu är du allt dum.
Sveamål
Typiska
kännetecken:
q
Tjockt
l-ljud är vanligt.
q
T faller ofta bort i ändelser:
vurri =
varit.
q
E faller ofta bort i obetonad stavelse:
bonn =
bonden.
q
Vissa
substantiv som i riksspråket slutar på
-e slutar i
sveamålen på
-a: bulla, droppa, spada,
stega.
q
Utefter
östkusten och delvis i Dalarna kan man ha svårt att avgöra
om ett ord börjar på h eller på vokal. I båda
fallen låter det som ett mellanting.
Gotländska mål
Typiska
kännetecken:
q
Många
diftonger
q
Gammalt
långt
a är ofta
bevarat, där det i andra dialekter har övergått till
å (bat = båt),
lika så kort
a framför vissa konsonanter:
(lang).
q
G,
k och
sk har inte förmjukats före mjuk vokal och
d
uttalas fortfarande före j i ord som
djaup (djup).
Norrländska mål
Typiska
kännetecken:
q
Ändelsen
försvinner i presens av starka verb: ät = äter,
sêtt = sitter
q
Adjektiv
sätts ofta samman med efterföljande substantiv:
gammlåta = gamla låtar.
q
Substantiv
står ofta i bestämd form i ställningar där det inte
är brukligt i
riksspråket:
Ät
snusen, Lundmarks barna.
q
G,
k
och sk
förmjukas:
myttje, slaji (slagit),
fische
(fiskar).
q
I sammansatta
ord ligger tonvikten ofta på sista ledet:
föreningshúse.
q
Predikatsfyllnaden
böjs inte: dem ä inte dum
=
de är inte
dumma.
q
Negationsprefixet
o- kan kopplas till långt fler ord än i
riksspråket. I en dikt skriver Birger Norman om
oföre i farsta och ena
hängselströppen oi.
Östsvenska mål
Typiska
kännetecken:
q
Konsonanterna
g, k och sk förmjukas inte till j-,
tje- och sje-ljud framför mjuk vokal.
Skithuse uttalas som det stavas.
q
De i
riksspråket stumma konsonanterna framför i uttalas:
djur, ljud, gjorde,
hjärna.
q
Konsonantförbindelserna
rd, rl, rn,
rs och
rt
flyter inte ihop till supradentaler.
q
Särskilt
i pronomen och adverb uttalas
d
som
t: tetär
(de där), tu (du).
q
Bara akut
accent.
q
Flera
språkdrag överensstämmer med sveamålen, t ex bortfall
av t och e i ändelser: skithuse,
lappn.